Så blir du överkänslig mot kolhydrater (del 1 av 4)

Människor har i miljontals år ätit kolhydrater i form av stärkelse från främst rötter och rotknölar. Det har satt sina spår i vårt DNA genom att vi har en mängd kopior av saliv-enzymet amylas som visar att det historiskt varit viktigt för oss att äta kolhydrater (stärkelse). Samtidigt ser vi hur människor i dagens moderna ”kostmiljö” utvecklar överkänslighet mot just kolhydrater.  Det yttrar sig i en försämrad förmåga att hålla ett kontrollerat blodsocker och en tendens för kolhydrater att bidra till övervikt. Hur denna överkänslighet uppstår tänkte jag gå igenom i  ett inlägg som är uppdelat i tre delar. Detta är den första delen.

Måste man äta kolhydrater för att överleva?

Det korta svaret på den frågan är förstås nej. Människor kan enkelt syntetisera glukos från ett flertal aminosyror samt även från glycerol som är ryggraden i fettsyrorna vi äter. Det innebär att vi lätt kan anpassa oss till att äta en kost helt fri från kolhydrater. Men det finns också fördelar med att äta kolhydrater. Alla som idrottar på hög nivå vet hur svårt det kan vara att återhämta sig från glykogenkrävande träning utan stärkelse, vilket kan leda till överträning och förhöjda kortisolnivåer (gäller mest högintensiv glykogenkrävande idrott). Det finns även flera andra negativa konsekvenser av att helt undvika kolhydrater, men det kommer vi prata om i ett annat inlägg.

Är människan anpassad till att äta kolhydrater?

Så hur länge har vi då ätit stärkelse? Det mest intressanta genetiska beviset för att människan är anpassad till att äta stärkelse är kopior av enzymet amylas i våra gener. Amylas, bryter ner stärkelse till enskilda glukosmolekyler som kan tas upp i blodet. När du tar en tugga av lite ris eller potatis och blandar upp den med lite saliv så kommer den efter några minuter bli väldigt söt. Det beror på att amylaset har börjat bryta ner de långa kolhydraterna till enskilda sockerenheter. Denna viktiga gen har fördubblats många gånger om och finns därför i multipla kopior i våra gener. Hos jägar och samlarfolk är den fördubblad omkring  5,44 gånger medan den hos  européer , amerikaned och japaner är fördubblad 6,72 gånger. Jämför man detta med våra släktingar chimpanserna så har de inga fördubblingar alls. Man kan också se att de befolkningar som ätit mer stärkelse har fått fler och fler kopior av amylaset för att kunna producera mer av enzymet. Även jägar och samlarfolken som äter generellt mindre andel stärkelse än vad vi gör har en betydlig andel extra kopior av amylasgenerna.

Det betyder att över 95 procent av alla människor har minst en dubblering av amylasgenerna. När man också ser att befolkningar som ätit mer stärkelse har fler kopior i medeltal så kan man också säga att det funnits ett evolutionärt tryck som skapat dessa extra kopior. Samtidigt verkar det som om befolkningar som knappt äter stärkelse (inuiter exempelvis) också har dessa extra kopior av stärkelsenedbrytande enzymer.

Screenshot from 2013-10-24 10:05:10
Enzymet amylas som bryter ner stärkelse (kolhydrater) skiljer oss från andra apor som inta alls har lika mycket amylas i sitt saliv. Varken gorillor, ornangutanger, bonoboer, eller chimpanser har ens i närheten lika hög produktion som människan.

Här är en länk till studien.

Mer amylas = bättre kolhydrattolerans

Vad betyder då denna anpassning? I denna studie testade man två grupper människor där den ena gruppen producerade mycket och den andra gruppen lite amylas. Man gav dem en viss mängd stärkelse och mätte sedan deras blodsocker. De som hade mindre amylas fick tvärt emot vad man kunde misstänka en högre blodsockerstegring än de som hade mer amylas. Efter en måltid stiger alltid nivåerna av glukos i blodet och det är bra om dessa går ner snabbt till normalt vilket de snabbare gjorde ju mer amylas man såg i försökspersonernas saliv. Författarna till studien anser att detta beror på att man får en tidigare frisättning av hormonet insulin när man har mer amylas eftersom maten blir ”söt snabbare” vilket förvarnar hjärnan om att det är dags att utsöndra insulin. Ju mer amylas man har och den signalen gör att man får en högre frisättning av insulin, vilket är bra för att skydda kroppen mot en för stor sockertopp i blodet.

Vi är alla olika

Sammanfattningsvis kan man säga att i princip alla människor bär på genetiska anpassningar till att äta kolhydrater i form av stärkelse som finns i rötter och rotknölar. Ju fler kopior av genen för amylas man har desto bättre kan man tackla den  blodsockerstegring som följer efter en måltid. Andra primater är inte på samma sätt anpassade till att äta stärkelse.

Det är samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det finns en stor variation människor emellan när det gäller denna anpassning. Det finns människor som bara har två kopior av amylasgenen och därmed har en genetisk svaghet när det gäller att ta hand om kolhydrater även om detta rör sig om  ytterst få individer. Därför kommer vi att gå vidare med att titta närmare på andra faktorer än rent genetiska som kan slå igenom. I nästa inlägg kommer jag gå igenom hur man kan förstöra naturligt goda genetiska förutsättningar att äta kolhydrater.

 

Comments

comments

Kommentera